The Corridore Adventure #2

16 04 2009

OBS! Läs #1 nedan först!

Bend it like Beckham!

13:22 – 620m ö h: Ungefär här började min mardröm kan man säga. ”Måltiden” visade sig inte ha gett så mycket energi för redan efter en kort fortsatt stigning började jag flåsa som jag antar att Tomten skulle göra utan sina renar.
Upp, ner, upp, ner. Kuperad terräng? Det vore en snäll beskrivning.

Jag sliter och kämpar dock vidare fortfarande vid ganska gott humör, nu hade jag ju trots allt kommit en bit uppåt enligt klockan igen!

Halfway to Plattenklip (it's on the top over there...)

Halfway to Plattenklip (it's on the top over there...)

Jag får svårare och svårare att hitta någon slags stig och av mina tidigare vänner, stenhögarna, syns det ingen skymt. Antar att ingen ramlar ner och dör när det är så ”plant” som det var här…
Har ju egentligen ingen aning om hurvida jag går ”rätt” längre, men jag vet ju vart jag ska och det måste ha varit människor här förut så tillslut måste jag komma till en stig, intalar jag mig själv.

Solen steker mitt huvud, benen blir tröttare för varje steg och det enda jag har i form av proviant är mandlar, lysande!
Det som känns värst är att jag vill ju bara upp på mina 1000m, därifrån kan jag alltid ta mig utan någon större ansträngning men när jag som nu, bara irrar runt på samma höjd vet jag ju att jag har en jobbig stigning framför mig.

13:47 – 680m ö h: På andra sidan Table Mountain från Kapstaden sett ligger Constantia och den vackra utsikten skall jag få njuta av enligt mina vägbeskrivningar. När jag får se den här vyn börjar jag nånstans långt där bak i huvudet inse att jag antagligen inte tagit Corridore Ravine upp, men det förtränger jag. Hyfsat vackert är det även på avstånd i alla fall:

View of Constantia

View of Constantia

Munnen blir torrare för varje minut som solen leker bastu på mitt huvud och jag måste dricka ”lite” vatten, lite för ofta.

Jag rör mig i alla fall i riktning mot målet och nu börjar jag se att det gå uppåt längre fram. Ja, där framme ser det ju ut att va en stigning och sen en barnlek sista biten upp!

När jag kommer över nästa kulle lägger jag mig nästan ner på marken, sliter mitt hår och skriker #¤*¤*%”#”¤!!!

It's suppose to go UP, damn it!

It's suppose to go UP, damn it!

Osant!? Vägj*veln ska ju inte gå neråt(!), jag ska ju uppåt!
Jaha, får väl fortsätta ner i den här lilla sänkan o sen ta igen de förlorade höjdmeterna än en gång…

14:15 – 600m ö h: När jag kommer ner i sänkan hittar jag ett vägskäl som säger att det är 45min ner till Camps Bay (home sweet home!) men på den vägen sitter det en fin skylt som annonserar ”Dangerous Descent”. Det finns även en karta över hela Table Mountain och enligt den är det 1h45 min till Plattenklip Gorge och den nu hägrande linbanan. Dessutom råkar jag uppfatta att det står ”5h to Corridore Ravine”. Noll chans i h*lvetet att jag kommit den vägen med andra ord.
Så vad gör man?

What to do? (Dangerous Descent)

What to do? (Dangerous Descent)

Jag kommer mitt i all misär på ett bra motto:
Där andra ger upp och fäller en tår, där fortsätter Yogaman och bara går och går!😉

Yogaman ger f*n inte upp tänker jag och sätter på Rammstein på iPoden. Om de har skrivit ut att det skall ta 1h45min att ta sig dit så måste det ju va en uppskattning för gemene man och inte för någon med mitt tempo, intalar jag mig själv och siktar på att vara framme vid den hägrande oasen inom 60 minuter. Optimist? Javisst!

14:30 – 700m ö h: Jag gör en riktig kraftsamling och 15 min senare har jag tagit mig 100m i höjd. Nu är pulsen på gränsen till ohälsosamt hög, jag hör inte musikens bas bakom mina egna hjärtslag och inser att jag faktiskt måste dricka upp de sista 2dl vatten jag har kvar om jag ska ha minsta chans att klara det här. Ett annat motto jag tydligen gillar är Bära eller brista!😉

Jag förbannar tyst mina vägvisare och kommer att tänka på vart f*n mitt utlovade Fantomen-vattenfall tagit vägen för jag är inte ens nära att hitta vatten i det här landskapet. Kanske om jag snubblar över någon tidigare klättrares tappade flaska, börjar jag fantisera, när helt plötsligt följande syn uppenbarar sig framför mina ögon:

Desert on the Mountain!?

Desert on the Mountain!?

En öken mitt bland klipporna!? Jag trodde det var meningen att man skulle hallucinera om vattenkällor när man var dehydrerad?

Jag börjar fundera på om det inte hade varit värt att ta chansen och hoppa ner för ”Dangerous Descent”-ravinen, ner hade jag ju i alla fall kommit. På riktigt börjar jag faktist fundera på om inte mina ”skojiga” tankar om ett överlevnadsäventyr börjar bli sanna. Jag börjar förstå hur Robinson Crusoe kände sig. Att han var borta i typ 5 år(?) och jag hittills vart ute i 5 timmar är oväsentligt, hehe.

14:55 – 850 m ö h: Så här slut kan jag nästan inte minnas mig ha varit någon gång tidigare och när jag når den här höjden borde jag egentligen njuta av den underbara utsikten:

Water, you say?

Water, you say?

Men vid det här laget har synen av vatten ungefär samma uppmuntrande effekt på mig som det har för en uteliggare att kolla på MTV Cribs i ett skyltfönster.

15:14 – 910m ö h: Efter två ytterligare superbesvikelser där jag blivit tvungen att ta mig ner i mindre sänkor och därmed tappa höjd, som sedan måste tas igen, är jag nu döende på riktigt. Varje litet stapplande steg jag lyckas åstadkomma tar mig dock närmare mitt mål och det enda som snurrar i mitt huvud är Yogaman ger inte upp… Yogaman ger inte upp!”
Tungan känns som sandpapper, ögonen ser syner och helt allvarligt så svävar gamar ovanför mitt huvud!
Hur jag mitt i denna nära döden upplevelse hittar den surrealistiska sinnesnärvaron att fota den här blomman kan jag tyvärr inte svara på:

Mountain Flower, so I wasn't dreaming...

Mountain Flower, so I wasn't dreaming...

Vacker var den dock!

15:30 – 1008m ö h: Nästan död, skitig, blodig (taggbuskarna rev sönder mina anklar) och helt totalt f*cking överlycklig hoppar en galen kille med rolig mössa och bar överkopp upp på närmsta sten och gör något slags trött segertecken!

I did it!

I did it!

Ja, så måste det ha sett ut för de andra turisterna som befann sig på toppen av Table Mountain denna dag. Själv så begav jag mig genast till cafét och hade inom 3 minuter svept 5dl apelsinjuice (ge mig socker!), 1l vatten och en liten burk Coca-cola Zero (så gott!).

16:15 – 15m ö h: Tillbaka i lägenheten (efter att ha tagit linbanan och taxi ner) gjorde jag ett tafatt försök till att stretcha, men fick kramp i vader, lår och nacke(!) och gav upp. Lycklig över att va levande, lycklig över att inte ha gett upp och sjukt nog lycklig över vad naturen har att erbjuda här i Kapstaden gick jag och la mig och sov och drömde om en upplevelse bland bergen som jag sent kommer glömma…

Ge mig en dag eller två så ska jag nog hitta en ny led att bestiga, men först en önskelista till Tomten:

  • Karta
  • Kompass
  • GPS

Namaste!


Åtgärder

Information

4 responses

18 04 2009
Yogaman

Martin: Ja, tro mig det var det – i efterhand är man sjukt nöjd så klart =)
Bear: Haha, mmm kändes som skärselden ungefär, men nästa gång blir det MASSA vatten i väskan så då blir det ännu roligare!

18 04 2009
Bear

Wow, vilket äventyr, låter som baskermarschen jag fick genomlida för 7 år sedan…men då fick man obegränsat med vatten.

18 04 2009
martin

Ser så jäkla härligt ut!

16 04 2009
Barbell from hell… « Yogaman

[…] Efter min senaste strapats på Table Mountain (ni har väl inte missat äventyret?  Del 1 & Del 2 finns tillgänliga.) klämde jag in ett pass “Discoträning” (Pecs & Abs) samma […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: