The Corridore Adventure #1

Första riktiga posten på min egna, nya sida!

Här är en länk till min senaste långa pokerblogg http://www.donkr.com/blogs/viewBlog.asp?b=5237 Där förklarar jag lite om hur den här sidan kom till samt hur det kom sig att jag började blogga över huvud taget.

Här är dock den första delen av två i berättelsen om hur det gick när jag på egen hand skulle köra en hike upp för Cape Town’s mest berömda berg, Table Mountain:

Table Mountain, Cape Town, South Africa 2009-04-14.

09.30 - 15m över havet: Kliver ut genom dörren från “min” underbara lilla hyrda studiolägenhet, precis ovanför beachwalken i Camps Bay, lagom trött efter 6h sömn. Väskan kändes redan tung, men jag hade trots allt tagit med mig 3l vatten och en del proviant eftersom jag räknade med dryga 3h innan jag nådde toppen 1000 höjdmeter senare.
Jag blev på bättre humör direkt när solen i Camps Bay , som vanligt inte var sen att hälsa mig god morgon. Den senaste veckan hade jag varit uppe på 3 hike/klättringar vilket kommer sig av min nyfunna kärlek för Cape Town och dess omgivningar. Utsikten från de olika bergstopparna här omkring kan inte ha många jämlikar runt om i världen!
Hur som helst var planen att ta mig upp till “Pipe Track” ovanför Camps Bay, därifrån vidare längs med hela Table Mountain tills jag kom till den sydligaste uppfarten “Corridore Ravine”.
Beskrivningen jag fått var att det längs vägen skulle vara en underbar omgivning med naturliga vattenfall och “stunning views”. Dock skulle det vara en relativt enkel stigning utan alltför mycket klättring. Jo, tjena…

Mitt eget högst uppskattade schema sa att jag efter ungefär en timme borde vara framme en bit upp på berget och ha hittat nånstans att först köra en morgonyoga och sedan äta frukost. Istället gick jag först vilse inne bland husen (kanske borde ana oråd redan här?) och blev tvungen ringa “118 118″, a.k.a. Mattias som hittar överallt här i Camps Bay-området, för att ens hitta Pipe Track över huvud taget.

10.27 – 200m ö h: När jag till slut, nästan en timme senare, äntligen kom fram till “dirtroaden” som skulle ta mig ut i naturen kunde jag dock inte låta bli en pose:

The classic pose

Om Gud har ställt ut en pidestal i min väg, vem är då jag att ignorera den?

Fortsatte vägen upp och vägen var fin men ganska snäll så jag fick inte upp pulsen allt för mycket, “det här borde gå som en dans”, tänkte jag…
Ville ha en riktigt bra plats att köra mitt lilla Yogapass på så även om det här var lockande:

Dangerous Ascent? Tempting =)

Så fortsatte jag längs med stigen söderut enligt vägbeskrivningen som jag hade inprintad i hjärnan. Det tog längre tid än vad jag trodde, men är det något jag har gott om så är det tid så det var garanterat värt mödan när jag äntligen kom fram till grottan som var perfekt för mina ändamål!

Yogamans Cave

11.11 – 420m ö h: Den heter säkert något annat men fr.o.m. nu kommer den för alltid heta Yogamans Cave i alla historier jag berättar, särskilt dem för barnbarnen.
Utsikten var grym!

View from Yogamans Cave

Väl framme passade jag som sagt på att köra lite Yoga:

Keep the lines straight, m8...

Jag fick även i mig en välförtjänt frukost, bestående av en shake gjord på apelsinjuice med extra fibrer blandat med wheyprotein och 50g ritter sport (mörk choklad så klart), samt lite skalade mandlar. Grottmat för en grottmänniska

Caveman Breakfast

11.45 – 420m ö h: En halvtimme efter jag hittat grottan var det dags för avfärd, nu skulle det riktiga äventyret börja! Jag såg framför mig hur jag klättrade med lätta steg uppför väl markerade stigar, tvättade mig som Fantomen i rinnande iskalla vattenfall och då och då stannade för att göra lite pull-ups på någon klippa bara för att hålla pulsen uppe. Verkligheten skulle bli en annan…

Vägen ut från grottan började rätt ok längs med bergets östliga sida men ju längre jag kom desto snårigare blev det. I bar överkropp och med shorts förbannade jag taggbuskarna som låg strategiskt utplacerade längs med vägen plus att det verkade som att stigdj*veln vägrade gå uppåt, höjdmätaren på min Suunto stod envist still på ca 430m. Dock hade jag som alltid med mig min älskade iPod och när jag höjde volymen till Kings of Leon’s – “Closer” stegade jag självsäkert vidare och var rätt säker på att livet inte kunde bli bättre än så här.

Fick som sagt slita rätt hårt för att ens hålla mig på “stigen” som låg duktigt gömd och fick ibland till och med leta fram och tillbaka flera gånger för att ens hitta den.
Jag hade ju redan ringt Mattias och frågat om vägen två gånger och fått veta att jag skulle “följa stigen hela vägen tills jag kom till den sista uppfarten”. Ja där jag befann mig fanns det inga uppfarter så den sista måste ju komma längre fram? För stolt för att ringa igen och för envis för att ens tänka på att vända tillbaka fortsatte jag framåt och letade efter tecken på att jag ens var på rätt spår…
Dessutom: Yogaman ger inte upp!

När jag hade klättrat inne längs med berget, utanför berget, krypt på stigen och hoppat runt densamma började jag misströsta – jag måste ju gått fel??
Var precis på väg att vända om när jag inne bland buskarna, 5m utanför stigen(!), äntligen hittade en av alla de små stensamlingar som fanns längs vägen. För visst var det väl väganvisningar och inte minnesmärken..?

Roadmark or "in memory of"..?

Jag började i alla fall undra, men precis när modet behövde sig en liten knuff uppenbarade den sig som en hägring i Sahara. Äntligen, det här måste vara Corridore Ravine!

12.35 – 440m ö h:

Corridore Ravine?

Ok, den såg ganska mycket brantare ut än jag föreställt mig och stigen upp var… hmm… otydlig… Men, helt klart överkomligt. Det här borde inte kunna ta så lång tid att bestiga. Indian Venster på västsidan var ju mycket brantare och den hade jag och Daniel tagit ett par dagar tidigare! Jag började redan bli lite tom på energi men eftersom jag bara hade tagit mig i sidled längs berget så här långt ville jag först få lite höjd under benen innan jag pausade för mat. Så planen blev att ta mig minst upp till 650m höjd innan jag stannade.

Nu behövde jag däremot något mer motiverande i öronen så jag satte på sköna Takida, tryckte dock bort låten Falling Down , och började stega uppåt.
För varje steg ökade pulsen, för varje höjdmeter jag tog kunde jag känna hjärtat banka i bröstkorgen och den känslan översteg nästan, men bara nästan, hungern i magen. Stannade och kollade höjdmätaren ungefär var 20:e meter, var jag aldrig uppe på klippan där upp till höger som skulle bli min viloplats (förhoppningsvis inte den sista dock)?

Tillslut, något som kändes som en evighet senare, var jag i alla fall uppe och även om jag lite besviket kunde konstatera att jag inte var lika högt upp som jag hoppats skulle det bli skönt med lite proviantpaus.

13.10 – 620m ö h: Väl på plats passade jag på att meditera lite för att få ner pulsen en aning.

Halfway up "The Corridore"

Sedan var det dags för lite proviant, hur kan så alldagliga saker smaka så bra?

Tasted better then ever

Jag hade redan gjort av med 2 av mina 3l vatten så även om jag kunde se målet Plattenklip Gorge en bra bit bort ,(det är dit turisterna åker linbana upp, Yogaman är ingen turist!), och  det trots allt fortfarande var ganska många höjdmeter upp (närmare 400m), så kände jag att det kunde vara bra att börja ransonera den sista 1-litersflaskan lite. Det borde ju trots allt vara någon timme kvar innan jag var framme.
Bra tanke sämre genomförande…

Ungefär här började min mardröm, den kan du läsa mer om i del #2!